Spel blir mer och mer avancerade. Innehållet i dem ser mer och mer realistiskt ut. Risken för så kallad uncanny valley blir mer överhängande för varje dag när branschen sliter för att försöka få oss att knyta emotionella band till avatarerna på skärmen genom realism. I denna värld där realism är ett självändamål, hur kommer det sig att ett så simpelt spel som Animal Crossing: New Leaf ger mig ett till synes mer trovärdigt karaktärsgalleri än vad 300 000 polygoner försöker uppnå? Det känns nästan fånigt. Jag har på gränsen kärat ner mig i Isabelle, min antroporformfiska hundassistent, i New Leaf. Fortsätt läsa Att ingjuta liv i minimalism →