Förra veckan berättade jag varför filmen Scream hade ett personligt värde för mig. Den här gången hade jag tänkt att berätta lite mer exakt varför jag tycker om serien som helhet. Det är dags för lite filmanalys och reflekterande.

Inte läst första delen av mina Scream-tankar? Klicka här.

Allt börjar med ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal som snabbt skulle spåra ur och sprida kalla kårar längs både karaktären Casey och publikens ryggrader. Det till början harmlösa samtalet blev hotfullt och trappades upp till en lek där liv och död avgjordes kring kunskap om skräckfilm. Det är redan här, i filmens inledande minuter, som Scream markerar sitt signum – sin självmedvetenhet och insikt om verkligheten utanför.

Hur många gånger har du irriterat dig på att karaktärer i en zombiefilm aldrig vet vad en zombie är? Det känns märkligt att personer som lever i vår värld inte har koll på en sådan popkulturell ikon. Scream-antologin existerar i ett universum där skräckfilmer och fiktiva monster är en del av människors naturliga vokabulär. Vad som däremot inte förekommer är just övernaturliga ting så som monster. Scream är elegant planterad i vår egen verklighet full medveten om fiktionen vi skapat runtom.

Det som började som en pastisch på skräckgenren skapade lustigt nog slasher-subgenren, 90-talets våg av skräckfilmer. Skillnaden mellan dessa nya filmer och Scream var att Scream aldrig tog sig själv på allvar. Den har en seriös och mörk grundberättelse men regissören Wes Craven och författaren Ken Williamson har strösslat hela serien med referenser, skämt och reflekterande kommentarer riktade mot skräckgenren.

Scream bjuder den observante filmtittaren på gott om dubbelbottnat innehåll och mer eller mindre gömda referenser. Det gör att man ofta hittar en ny detalj varje gång man ser filmerna. Det slog mig t.ex. inte förrän i år att karaktären Billy Loomis nästan på pricken ser ut som Glen (spelad av Johnny Depp) från Nightmare on Elm Street. Detta beror förmodligen på att jag inte såg den första Freddy Kreuger-filmen förrän så sent som de närmaste åren. Å andra sidan har jag aldrig hört någon annan påpeka det förr heller. Att Loomis dessutom delar efternamn med Samuel Loomis från Halloween som i sin tur döpts efter Sam Loomis från Psycho visar hur djupt kaninhålet i Scream går  när det kommer till självreflektion. För att inte tala om Wes Cravens eget humoristiska gästspel i den första filmen där han under några sekunder i en skolkorridor spelar vaktmästaren Fred iklädd mardrömmästarens randiga stass och hatt.

Ett annat element som Scream banade väg för med slasher-genren var att göra saker mer realistiskt. Slasher-filmer tenderade att ha en mänsklig motståndare istället för ett oövervinneligt monster. Nu kändes jakter genom hus och trappor vildsinta och kaotiska, nästan klumpiga. Nu sprang inte blivande offer i full galopp från sin lunkande anfallare för att snubbla, ramla på marken och omedelbart ha sin förföljare precis i ryggen. Troligtvis dog dem ändå men fånigheten att aldrig lyckas fly från en gående mördare försvann. Scream-seriens primära fint att skapa luftslottet om övernaturlighet var att det oftast fanns två mördare som samarbetade. Ett enkelt men smart trick som gjorde att tittaren inbillade sig att mördaren var omänskligt kvick.

Jag skulle vilja kalla det att Scream Scooby Doo:fierade skräckgenren. Man skapade illusionen av att något onaturligt förekom i världen men i grund och botten var mördaren/monstret alltid en människa. Därmed blev den nya vågen skräckfilmer mer lika thrillers och detektivhistorier. Det i sin tur gjorde att man som tittare blev väldigt involverad och satt och gissade vem som i slutändan var Ghostface, Scream-seriens återkommande ikoniska karaktär, vars mask klyftigt nog är formad efter Edvard Munchs kända tavla ”skriet”. Detta och att Ghostface alltid hade ett motiv av något slag var en ganska stor kontrast till 80-talskräckens mer raka tillvägagångsätt.

Denna eviga gissningslek var dock också det som gjorde att Scream-serien började kännas urvattnat och tom på idéer. När den tredje filmen gjorde entré blev motiveringen och detektivleken så ihopsnurrad, rörig och krystad att saker började tappa sin charm. Till och med Wes Craven själv verkade tycka så då han i 2001-filmen Jay & Silent Bob Strikes Back faktiskt indirekt själv kommenterade Scream-seriens brist på vettiga idéer när en apa är mördaren i den då fiktiva Scream 4 som han regisserar.

Den här typ av crossovers var inte heller något som Scream-serien ryggade tillbaka från. Faktum är att Kevin Smith och Jason Mewes (som Jay & Silent Bob) gör ett kort gästspel i Scream 3. Det syns klart och tydligt att filmerna och skådespelarna alla hade att göra med Miramax och Dimensions Films på det tiden då till och med Carrie Fisher spelar i både dessa ovan nämnda filmer. Det är en hel del i den tredje filmen som är konstigt då mycket plötsligt utspelar sig på inspelningsplatsen för Scream-seriens fiktiva skräckserie Stab som är baserade på Woodsboro-morden i Scream-serien.

Stab var något man introducerade redan i Scream 2 då man inleder filmen att på traditionellt vis ta livet av en en känd kvinnlig skådespelerska i filmens prolog. I Det här fallet var det Jada Pinkett Smith som blev kallblodigt mördad under premiären av Stab. Jag kan helt ärligt inte låta bli att le dumt åt Stab-konceptet som är Scream-seriens inverterade kommentar om sig själv. Att något sådant ens existerar gör mig löjligt förtjust och tio år senare i Scream 4 är man medvetna om vilken utveckling skräck tagit i dagens samhälle samtidigt som man drar navelskådandet till helt nya nivåer. Jag kunde faktiskt inte vara mer än nöjd när det plötsligt existerar fler Stab-filmer än Scream-motsvarigheter eller att dem är regisserade av Robert Rodriguez (vilket är sant då han faktiskt regisserade Stab 1-klippet åt Scream 2).

Wes Craven började med att reflektera kring genren han varit med att popularisera som ledde till att han rivstartade en ny era med skräck som i tur tur ledde till att han plötsligt reflekterade kring sin nya skapelses och dess betydelse. Det kan inte gå och bli mer cirkulärt än så. Det är på gränsen till absurt men det är precis den nivå av absurt som jag kan uppskatta. Scream har alltid känts intelligent och genomtänkt och för varje ny gång jag ser om filmerna inser jag mer och mer hur briljanta dem är till och från.

Det har ingen betydelse att ungdomen i Woodsboro är självmedvetna och samtidigt fullständigt tondöva och empatilösa för sina klasskamraters blodiga öden eller att rektorn i skolan ironiskt spelas av självaste symbolen för ungdomrevolution, The Fonz, när man inser att inget är där av en slump.

Scream är en filmserie som har lika mycket värme och charm som den bär på mystik, spänning och extravaganta mord. Den födde även en ny kultgestalt och Halloween-förklädnad över en natt. Det är en filmserie som är riktad mot cineaster lika mycket som skräckfantaster. Få filmer sysslar med så mycket personlig introvert inspektion av genren och sitt eget väsen med samma charm och det är vad som gör att Scream-serien alltid kommer vara speciell och sticka ut i ledet av den subgenre den själv skapade.

Scream är skrämmande självmedveten och det är vad jag gillar med den och det är varför jag alltid är “snart tillbaka” för att se dem på nytt.