Jag har spenderat september åt att gå igenom filmserien Scream med en vän. Hon hade inte sett serien tidigare och därmed tyckte jag att det kunde vara kul att se om filmerna för att sen avsluta det hela med Scream 4 som jag själv inte hunnit se ännu.

Nu när det är gjort känner jag för att reflektera tillbaka på en filmserie som haft en väldigt personlig betydelse för mig som människa och filmentusiast. I dag börjar vi med den personliga anekdoten och förklaringen varför den första Scream-filmen bär med sig emotionellt bagage och har affektionsvärde för mig.

Jag är en äldre 80-talist och därmed var jag barn när skräckgenren blomstrade som mest med filmserier som Nightmare on Elm Street, Friday the 13th, Halloween, The Evil Doll, Evil Dead, Hellraiser och allsköns andra splatter-filmer blomstrade gott i sin bloddränkta mylla. När jag var tonåring var det coolt och häftigt att se denna typ av filmer. Många av mina vänner och klasskamrater smygtittade på denna typ av filmer men inte jag.

Jag hade nämligen en fobi för fiktivt blod och övervåld, dock bara i film och inte spel skall tilläggas. Jag kunde spela hur mycket Mortal Kombat 2 som helst men hade stora problem med att se Jason slå av huvuden på Manhattan. Det hela grundar sig i en mellanstadieupplevelse som gav mig några psykiska ärr i några år.

Det gjorde att jag oftast höll mig till komedier inom film. Sakta men säkert byggde jag dock upp mitt mod att se mer våldsamma saker på TV. Det var fånigt att jag knappt kunde se actionfilmer med vänner så jag ville göra något åt det men kroppen sa ifrån, den gillade inte synen av lemlästade och blodiga kroppar. I många fall undvek jag rentav vissa filmer enbart för att jag misstänkte att det skulle vara för otäckt eller våldsamt för mig.

Det vare en brant uppförsbacke där filmer som Jurassic Park, Die Hard 3 och Terminator sakta men säkert ledde mig uppför en stig som stegvis blev mer blodkladdig för varje nytt steg jag tog. En av de stora psykologiska barriärerna skulle visa sig bli filmen Scream.

I backspegeln är Scream inte ens i närheten av lika blodig som 80-talets skräckfilmer. Dem kallades splatter-filmer av ett skäl trots allt. Faktum är att Scream snarare är en thriller. Ironiskt nog skulle en film som gjorde pastisch och kommentar om skräckgenren nystarta den efter sin egen avbild och därmed var slasher-genren född som växte och frodades under 90-talet.

Det har dock ingen betydelse att Scream inte var så blodig. Den fick mig att fortfarande trotsa en massa inre demoner. Det var filmen som jag nervöst satte mig ner och såg med vänner trots att man hört att den hade rötterna i skräckgenren. Det var ett stort steg för mig att frivilligt se denna typ av film och bara genom det agerandet var halva slaget vunnet för mig. Scream lärde mig att åtminstone våga se filmer som jag kunde tänkas upplevas som obehagliga. Filmen var den perfekta bryggan för mig då den inte shockade mig med groteskheter men däremot bjöd på nervpirrande innehåll, innehåll jag tidigare undvikit. Just p.g.a. att den inte shockade (som kunde resulterat i att jag ångra mitt beslut) mig utan istället snällt vaggade in mig i skräck- och thrillergenrens psykologi blev den ett perfekt verktyg för min årslånga kamp.

Det var en film som fick mig att mogna, växa upp och våga lite mer. Det var en film som gjorde att jag öppnade upp för mig genrer som action, thrillers och skräck. Scream besegrade en stor del av mina demoner och öppnade mina ögon för en hel värld utav fantastiska filmupplevelser. Av den anledningen kommer Scream alltid att vara en betydelsefull film för mig.

Det var min högst personliga och utelämnande berättelse. I nästa inlägg tänkte jag berätta om varför jag uppskattar Scream som filmserie i överlag. Det kan ni läsa på tisdag.