Under säkert ett år har jag protesterat, suckat djupt och himlat med ögonen när mina vänner frågat mig om jag har min 3DS med mig och om jag aktiverat Streetpass. ”Nej” har jag svarat ”jag är ointresserad av att börja”. Idén lät lite kul men inte tillräckligt för att jag skulle börja spela på samma besatta vis som mina bekanta. Spola fram tiden ett år så är det plötsligt jag själv som springer upp bredvid folk som inte hunnit mer än att anlända till Spelens hus i Malmö för att få min gröna lampa att lysa upp på min 3DS.

Tänk så enkelt man kan ändra åsikt.

Allt började egentligen med Animal Crossing: New Leaf på det vis att det var spelet som fick mig att använda min 3DS på allvar igen. Den hade legat oanvänd en längre tid och det var därmed självklart varför street pass-funktionen och dess spel var ointressanta för mig. Varför använda en funktion till något man ändå inte använder och bär med sig ofta?

När New Leaf hamnade i min 3DS började maskinen skrika på mig efter uppdateringar och efter en mängd sådana kastades jag även in i Mii Plaza av någon okänd anledning. Jag fick den guidade turen och blev sen förfrågad om jag ville aktivera Streetpass. Ja, varför inte? Och sen var det klippt.

Det gjorde inte saken bättre att jag arbetar på Spelens hus i Malmö under sommaren och därmed befinner mig på en plats där 3DS- och Streetpass-aktivieten är hög. När man väl fått sina första möten vid plaza-grinden och doppat tårna i Puzzle Swap och Quest förstår man direkt det genialiska i Nintendos design. Det är löjligt beroendeframkallande. Nu bedömer jag människors värde baserat på om de äger en 3DS eller ej och jag har alltid min 3DS med mig på resande fot så jag kan ackumulera play coins och eventuellt stöta på någon slumpmässig Streetpass.

Jag är fångad. Streetpass har mig i sina klor men det har sina skäl.

Streetpass är inte bara en funktion. Det är inte en teknisk finess som är anonym på din 3DS. Tvärtom. Street pass är proppfylld med charm, fyndighet, djup och den tralligaste musiken Nintendo komponerat ihop på länge. Funktionen ger liv till Mii-ekosystemet på allvar och allt från street pass, belöningar, play coins och traditionell speldesign är listigt sammanvävt till en otroligt väl sammanhängande helhet. Det är ett särdrag som osar Nintendos speciella känsla för pyttesmå detaljer som bidrar till en bättre och mer givande upplevelse.

Det är så  simpelt men samtidigt djupt. Det innehar den där kvaliteten som gör att man kommer tillbaka. Det är ett av de mest sociala social games som skapats. Streetpass utan den mänskliga komponenten vore bara en skugga av sitt faktiska jag. Det gör också funktionen besvärlig att upplevas på ett tillfredsställande vis för många men för dem som den fungerar för och som kan nyttja dess fulla potential finns det mycket att hämta.

Man hjälps åt, man kommunicerar och man tackar sina vänner både direkt och indirekt när deras Mii-krigare lyckas besegra en fiende som stått i ens väg i Streetpass Quest. Man frågar dem vilken tröjfärg de bär, man pratar om rosa pusselbitar, man lägger upp strategier ihop. Man blir superglad att se någon stiga in i rummet med en 3DS av den själviska anledningen att man suktar efter att se den gröna dioden lysa upp på sin bärbara enhet. Men det är okej för din vän känner exakt likadant.

Det är fullständigt genialisk design. Nintendo har i princip spelifierat människointeraktion och skapat ett tilltalande lager byggt på kommunikation, samhörighet och lek.

Jag har inte beskrivit hur Puzzle Swap och Quest fungerar. Jag har inte berättat om achivement-listor, skrivna meddelanden, Mii-samlandet eller hur play coins används. Jag har inte ens berättat om alla kläder man kan skräddarsy sina Miis med eller hyllat varenda musikstycke som kanske för evigt är inbränt i mitt sinne. Nu finns det dessutom fyra helt nya street pass-spel med mer djup, spel som en söt vit kanin utrustad med fejk-iPad försöker sälja till dig. Det är så charmigt och oemotståndligt. Det är så Nintendo.

Det är mycket jag inte berättat men det behövs inte för allt är som tidigare påpekat en väl fungerande helhet. Det är gediget hantverk och även om funktionen smyger under täckmantel in i ens liv är det svårt att värja sig för dess upplägg och osynliga löfte om samarbete och lek. Nintendo har ur ett perspektiv återskapat barndomens lekplats genom att ge oss det bästa av både den digitala och analoga världen. Det är verklighet och det virtuella i ljuv harmoni där alla aspekter förbättrar varandra på ett elegant och sammanflätat vis.

Något högst traditionellt är tillbaka på ett högst icke-traditionellt vis. Det är på gränsen till en leksak. Det är modern tids Tamagotchi där den stora skillnaden är att man istället bjuds på en inkluderande och social upplevelse. Det är stunder som de här man inser vilken betydelse Nintendo har för branschen. Deras lekfullhet, vilja och mod att då och då verkligen tänka utanför lådan är det som ger oss såna här inslag av briljans och världen mår bara bättre av det. Både den digitala och den analoga.