För många var det kärlek vid första ögonkastet men inte för mig. Det här är berättelsen om hur jag sakta men säkert lärde mig uppskatta och till och med älska Zelda-serien.

Idag släpper Nintendo ett nytt Zelda-spel, A Link Between Worlds, som är en throwback till Super Nintendo-klassikern från 1992. Ett i mångas värld älskat spel. Det är ett spel som i överlag ligger på mångas listor över de bästa spelen genom tiderna. Inte på min dock. Jag började nämligen aldrig uppskatta Links äventyr förrän hans polygon- och 3D-debut i Ocarina of Time. Exakt varför har jag svårt att säga men mitt förhållande och färd till att verkligen älska Zelda-serien har varit likt min resa att uppskatta kaffe, d.v.s. en lång och utdragen process över flera år. Det är först för några år sen som jag verkligen erkänt för mig själv att jag troligen är intresserad och vill spela varje nytt Zelda-spel, men bara de stationära. Fram tills nu.

Jag har svårt att sätta fingret på det men något i just Legend of Zelda: A Link Between Worlds triggar ett enormt ha-begär i mig. Detta är märkligt då jag aldrig lockats av äventyren där man ser Link uppifrån tidigare. Jag har därmed i princip aldrig känt ett begär att spela Zelda-spelen på det bärbara formatet. Min teori säger att det hela bottnar i just perspektivet och inte spelplattformen och skälet till detta är så klart att jag aldrig tyckt om NES- och SNES-spelen. Oracle-spelen slutade jag spela efter en rätt kort tid och DS-spelen fick mig inte ens att knäppa på konsolen. Dessa spel låg dock alla mitt i eller bakom min Zelda-reformationstidslinje som jag gissar pågick någonstans mellan 2003 och 2011. Så det kan vara av den enkla anledningen att jag inte lockades av dem, jag var mitt i processen att inse min kärlek till serien via de stationära spelen.

Det var något speciellt som hände när Zelda-serien blev tredimensionell. Det blev plötsligt sådär episkt och pampigt som man önskade att det skulle vara. Precis som Miyamoto själv sagt att hans ursprungliga vision äntligen gick att realisera kände jag likadant. Såhär skulle ett Zelda-spel upplevas! I samma svep blev även många pussel och system mycket bättre. Det var dock inget spel som övertygade mig om seriens storhet även om jag gillade det. Det fick mig t.ex. inte att tråna efter Majoras Mask. Jag skaffade det såklart. Jag minns t.ex. tydligt hur jag hängde på låset till min lokala TV-spelsbutik under en lunchrast för att hämta det. Precis som med Ocarina of Time spelade jag det, tyckte om det men hade fortfarande problem med vissa element. Bl.a. hade jag inte lärt mig att uppskatta en viktig stomme i serien, dess grottor och tempel. Det kan låta märkligt men jag var ett större fan av öppenheten och siduppdragen. De kändes inte lika påtvingade och tidskrävande. Detta ledde till att jag alltid fick en mental blockad att återvända till spelet om jag visste att jag stod precis utanför ett tempel. Detta var en känsla som nådde kulmen i The Wind Waker där jag efter intensivt spelande plötsligt slutade spela utanför Tower of the Gods i maj när spelet lanserades och inte förmådde mig att återvända och fortsätta resan förrän augusti samma år.

Zelda-serien och just The Wind Waker är också ansvariga för att hjälpt mig ur min stora och enda spelsvacka jag upplevt genom mitt liv. Hösten 2002 efter jag klarat Super Mario Sunshine var jag smått besviken (då jag avgudade Super Mario 64) och hamnade i en dalsänka när det kom till att entusiastiskt spela och slutföra spel. Spel som Starfox Adventures, Eternal Darkness, Phantasy Star Online, Resident Evil-remaken, Metroid Prime och fler spel var alla offer för min förlorade entusiasm att spela. Observera även ordvalet “spela”, för jag miste inte lusten att följa nyheter eller för den delen att skriva om spel på Nintendo on Net som jag drev på den tiden. Det var bara specifikt viljan att spela som hade mynnat bort.

The Wind Waker var spelet som fick mig att sätta mig framför TV:n och som lyckades hålla fast mig där timme efter timme. Det är spelet som gjorde att jag återfick spelglädjen MEN samtidigt inträffade det jag skrev om tidigare, nämligen att jag stannade utanför ett tempel och därmed inte kunde förmå mig att få motivationen att äntra tornet framför mig för jag kände att det skulle kräva för mycket från mig. Hela sommaren passerade och när augusti väl anlände valde jag av någon anledning att slå mig ner med spelet igen. Jag plöjde igenom templet och som lön för mödan belönades av en av Zelda-seriens mest oförglömliga ögonblick. Det i sin tur gjorde att två intensiva speldygn följde tills eftertexterna slutligen rullade. Jag minns hur jag efter bägge dessa intensiva sessioner reagerade över fågelkvitter utifrån och att väggklockan signalerade att klockan var halv fem på morgonen. Min spelsvacka var officiellt över och har aldrig återvänt sen dess.

Det var någonstans här som min inställning till serien började förändras. Komplexiteten i templen i både Wind Waker och Majoras Mask hade fått mig att reflektera kring vad jag verkligen uppskattade i serien. Fast även om jag blev hypad inför Twilight Princess som de flesta andra var det inte förrän december 2006, på dagen då Wii släpptes, som det gick upp för mig hur fantastisk serien är och varför jag aldrig borde tvivla på dess förmåga att underhålla mig. Twilight Princess kan bl.a. stoltsera med att att gett mig en av mina längsta spelsessioner någonsin då jag spelade det i över 12 timmar under en dag. Den dagen tog jag mig från Farons djupaste skogar hela vägen till det mystiska Temple of Time. Omkring 5-6 tempel avverkades på en dag.

Några dagar senare var det episka äventyret över. Jag minns tydligt hur min vän och kollega Fredrik (@englishkniggit) på GAMEcore.se och jag inte kunde sluta prata om våra upplevelser i Hyrule. Det kändes som om man var på skolgården igen och i slutändan ventilerade vi alla våra åsikter i ett Analys-avsnitt i vår podcast-serie på hemsidan. Mycket kändes rätt. Världen var öppnare, bossarna storslagna, templen vaf några av seriens bästa och det lyckades även förmedla en härlig dystopisk och allvarsam ton äventyret igenom ända fram till den ödesmättade slutstriden. Twilight Princess var helt klart ett betydelsefullt spel för mig när det kom till att nå till insikten hur mycket jag älskade den här spelserien.

Likväl var inte hypen inför Skyward Sword särskilt hög, mycket tack vare Nintendos fenomenala förmåga att introducera sina spel på sämsta tänkbara vis. Det såg inte särskilt spännande ut och inget kändes spännande. I slutändan skulle det dock uppenbara sig att alla farhågor var onödiga för Skyward Sword visade sig vara ett fantastiskt spel och den bästa tänkbara svansången en en åldrande Wii-konsol kunde önska sig.

Nu sitter jag alltså här, omkring tio år efter processen började och suktar efter den nya Zelda-strapatsen, ett äventyr som dessutom är på bärbart format. Det känns som transformationen är komplett och jag med stor självsäkerhet kan säga att jag älskar   Zelda-serien. Fast till skillnad från många andra jag känner växte den här kärleken fram från en annan riktning och på ett annat vis. Det var som sagt inte kärlek vid första ögonkastet. Zelda-serien är en serie där jag som spelare fått ransaka mig själv om vad jag verkligen uppskattar. Det är lite som att bli kär i sin bästa vän efter många år vid varandras sida. Under en lång tid har man alltid uppskattat och tyckt om sin vän men aldrig riktigt insett att det man alltid behövt och velat älska hela tiden varit precis framför ögonen på en utan att man anade det eller ens ville erkänna det.

I nästa inlägg tänkte jag fördjupa en teori om varför jag föredrar 3D-Zelda men samtidigt analysera varför jag plötsligt förtärs av längtan att vilja spela ett Zelda-spel sett uppifrån samt hur det nya spelet kan bli en spännande språngbräda för framtidens Zelda-spel.