Denna morgon avslöjade Atlus ett hett efterlängtat spel, nämligen nästa del i den älskade Persona-sagan. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att snabbt ge min syn på saken och bjuda på en gammal åsikt om det mästerliga Playstation 2-spelet.

Över tiotusen hängivna spelare inledde sin morgon idag genom att hänga på Atlus japanska  Twitch-kanal där avslöjanden kring Persona-serien hade blivit utlovat. Detta har hänt tidigare och varje gång har Atlus gjort oss besvikna med spinoff-produkter av olika slag. Inte nödvändigtvis för att de är dåliga utan främst för de inte är Persona 5. Så pass mycket trånar communityn efter uppföljaren till Persona 4.

Atlus är också i högsta grad medvetna om sina fans kärlek till serien och valde att retas något otroligt med oss denna sändning. Först annonserar man den enda efter den andra spinoff-produkten så stämningen sjönk som en sten i chatten när 3DS-spel och dansspektakel annonserandes. Plötsligt började en nedräkning på 55.555 sekunder som ersattes av videon nedan och sen följde en härdsmälta i chatten.

Så nu är det officiellt. Persona 5 är på väg. Tyvärr måste vi vänta till vintern 2014 och dessutom håller sig Atlus till nuvarande konsolgeneration. Jag bryr mig dock inte för att jag dels väntat på detta spelet ett bra tag och dels för att jag är pepp att få se ett Persona-spel i HD likt hur Catherine såg ut. Det kommer troligen se fenomenalt ut med sin skärpa och Persona-teamets utsökta känsla för design.

Temat i Persona 5 ser ut att ha att göra med frigörelse och det verkar inte helt långsökt med tanke på att man oftast spelar tonåringar i serien. Vi får se vad det blir av det hela. Personligen gillade jag Persona 4:s lättsamma verklighet som krockade med den bisarra och mer diaboliska TV-världen. Persona 4 är också ett av de enda japanska rollspel jag har spelat igenom med stor förtjusning de senaste tio åren. Världen tilltalade mig och det gjorde även spelsystemen i strid och när man umgicks med sina vänner i Inaba.

Nu börjar en lång väntan men det är åtminstone en väntan till något som nu är konkret. Till dess bjuder jag på en kortfattat åsikt jag skrev om Persona 4 i slutet av 2009. Jag hoppas det lockar in dig i Personas spännande universum. Mycket nöje.

Några tankar om Persona 4 
Fantasy och science-fiction dominerar i regel rollspelsutbudet – då är det otroligt uppfriskande med ett spel som vågar vara okonventionellt. Samtidigt som Persona 4 följer många traditionella mallar i japansk rollspelskultur är det väldigt unikt, mycket tack vare platsen Atlus valt att förlägga äventyret till. Under nästan hela spelet lever spelaren i den lilla japanska byn Inaba som har drabbats av en återkommande dimma som lämnar döda kroppar efter sig, och enligt rollspelstradition landar byns öde på en tonårig pojkes axlar.

Introduktionen av Personas och spelets komplexa och djupgående level up- och magisystem är de saker som börjar göra att Persona 4 sticker ut på allvar. Dessa väsen sitter på förmågor som påverkar spelarens val dramatiskt eftersom spelet i överlag inte är särskilt förlåtande mot den som använder fel attacker i strid. Spelaren måste lära sig att använda magi, ofta och effektivt. Det finns ett taktiskt djup i ordningen rollfigurerna utför saker, vilken motståndare de angriper, hur de angriper motståndaren samt hushåller med sina magimätare. Där andra likartade spel låter oss komma undan med lägre skador straffar Persona 4 med ibland obefintlig skadeutdelning eller obarmhärtiga returer. Persona 4 tvingar helt enkelt spelaren att använda spelets alla moment istället för att förlita sig på ett fåtal. Brute force:ing är inte en tänkbar taktik i Persona 4.

Striderna i Persona 4 är underhållande och man kan ägna långa stunder i The Velvet Room för att mixa Persona-tarotkort för spännande resultat. Spelets helgalet designade bossar kräver oftast tålamod men hur man än vänder och vrider på det ligger spelets riktiga styrka i någonting helt annat, nämligen världen som omsluter spelet och personligheterna i den.

Hjälten i Persona 4 är inte ensam, och runt sig har han många vänner som alla har sina karakteristiska drag; Persona 4 svämmar över av personlighet och värme. Det är svårt att inte le eller skratta framför teven när gänget måste utsättas för Chie och Yukikos matlagning, när charmören Teddie har sina olika utspel, när ens familjeliv med Dojimas porträtteras eller när grabbarna i gruppen en natt kunde ha förlorat oskulden till sin klassfröken. Persona 4 överraskar ständigt och tar upp en rad ämnen som gränsar till vad som kan tyckas anständigt, men allt görs med glimten i ögat och väldigt opretentiöst även om det har sina mörka och helt klart vuxet filosoferande stunder. För även om spelet kan uppfattas lättsamt pågår det mycket själransakan i Persona 4 där människor försöker finns sin plats i världen och acceptera sig själva för den dem är.

Ovan nämnda delar utgör den röda tråden i Persona 4, men vid sidan av denna och spelets grottspringande har vi det unika Social Link-systemet som är hur Persona 4 uppgraderar ens förmågor utan någon som helst blodsutgjutelse. Istället handlar det om att umgås med sina kompanjoner och andra människor (och en räv) i Inaba. Högre Social Links resulterar i frikostiga Persona-baserade erfarenhetspoäng som i sin tur leder till eftertraktade bonusförmågor när man utför fusioner. Detta tillsammans med spelets begränsningar om hur mycket man får göra under en dag skapar ett dilemma kring hur man vill distribuera sin tid.

När är det tid att förhindra att folk dör i dimman? När vill man leka detektiv med Naoto? Eller står valet mellan att tala med lille Nanako därhemma istället för att ragga på sjuksystern på kvällsjobbet? Små val påverkar, i synnerhet din egen upplevelse av vistelsen i Inaba. Det låter litet men Persona 4 involverar och ibland gör man val som kan ses som ologiska ut ett praktiskt perspektiv enbart för man vill veta hur en relation utvecklas. Det är omöjligt att inte bli charmad av personerna, världen och den okonventionella musiken. När det dessutom står på en solid rollspelsmekanik är Persona 4 given personlig favorit.