Alltid vid min sida

En av de ögonblick som kommer stanna hos mig från 2013 är utan större tvekan epilogen av Josef Fares syskonäventyr Brother: A Tale of Two Sons. Låt mig med ord återberätta och förklara varför det var en sådan kraftfull upplevelse för mig och många andra.

Spoilervarning! Sluta läsa det här inlägget omedelbart, börja spela och se till att klara Brothers före du läser vidare. Det är en högst rekommenderad upplevelse.

Skall jag vara fullständigt ärlig fann jag berättelsen i Brothers: A Tale of Two Sons mysig men inte under några omständigheter särskilt märkvärdig. Inte ens när storebror dör mot slutet av strapatsen talade det till mig, trots att jag själv axlar rollen som storebror i mitt eget liv. En av de största problemen var troligen att jag på en mils avstånd kunde se att en av bröderna inte skulle överleva äventyret. Det var lite obehagligt och hjärtslitande att tvingas begrava sin egen bror men inget omskakande. Jag hade hört om ett speciellt ögonblick i spelet under det gångna halvåret och trodde länge det rörde sig just om denna begravningscen när jag väl såg den. Jag blev helt ärligt lite besviken eller förbannade på mig själv hur emotionellt kall jag var inför situationen.

Men sen stod jag och lillebror där, vid vattenbrynet, bara minuter bort från min dödligt sjuka far som låg och hostade krampaktigt i huset på kullen. Det var bara några få hinder som stod i vägen för den ensamma lillebrodern att få medicinen levererad, en uppgift som nu hade kostat honom sin egen bror.

Brothers-A-Tale-of-Two-Sons-Wallpaper-HD

Förberedelse inför stordåd
Brothers spelas med enbart en axelknapp och en styrspak där den vänstra sidan var reserverad åt allt som storebror kan göra medan högersidan var ägnad åt lillebrors handlingar och rörelser. Det etablerades tydligt och spelet tummade inte en sekund på denna kontrollregel. Utmaning efter utmaning hanterades med denna säregna kontrollmetod och även om det stundtals fick mina händer att kännas dysfunktionella skulle det visa sig att allt hade ett högre syfte.

Jag hade länge undrat varför storebror tilldelats mer förmågor än sin bror. Det kändes väldigt obalanserat och olikt ett spel att ge en karaktär betydligt mer fördelar. Det enda lillebror kunde göra var att klämma sig mellan smala springor medan storebror kunde dra i tunga spakar, hjälpa sin bror nå högre höjder samt låta honom klamra sig fast runt honom när de tvingades simma då den yngre brodern har fobi för djupt vatten.

Det skulle visa sig att nyckeln till Brothers storhet låg i just denna hydrofobi som Fares och Starbreeze etablerade tidigt under spelet parallellt med den minst lika viktiga spelkontrollen.

maxresdefault

Insikten vid vattenbrynet
Nu stod jag som sagt vid vattenbrynet med lillebror som var rädd för vattenmassorna utan en broder att ty sig till. Uttrycket så nära men ändå så långt borta passar perfekt för situationen man befann sig i just då. 

Jag doppade fötterna i vattnet men brodern på skärmen vägrade att gå ut i den djupa delen. Den högra axelknappen som agerade kontextkänslig actionknapp gjorde inget tecken att fungera. Jag kan öppet erkänna att jag faktiskt startade om spelet vid senaste checkpointen eftersom jag oroade mig för att spelet hade hängt sig eller buggat. Det är denna stund av undran och tvivel som gör att Brothers magiska ögonblick sen blir så speciellt och mäktigt.

Som en desperat handling började jag på klicka runt på kontrollen och när jag tryckte in den vänstra axelknappen, storebrors actionknapp, zoomade kameran in på lillebror och jag kunde tydligt höra storebrors spöklika stämma tala till mig från andra sidan.

Detta är Brothers: A Tale of Two Sons sanna ögonblick av insikt. Detta är kulmen av allt. Plötsligt kändes allt logiskt. Hela spelet fick ett syfte och mening. Allt hade sakta men säkert byggts upp för dessa kraftfulla fem sekunder när man insåg att man kunde kanalisera sin storebrors ande för att ge lillebror självförtroendet, modet och den inre styrkan att forcera de få sista hinder spelet lagt i sin väg.

 Plötsligt kunde lillebror med hjälp av sin avlidne bror, som egentligen aldrig lämnade hans sida, simma, hoppa högre och pressa ner tunga spakar, förmågor som tidigare bara var reserverade för storebror. Som sagt, plötsligt blev allt så självklart. Upplevelsen är svår att beskriva men om du också delat den där stunden vet du förmodligen precis vad jag talar om och hur du kände.

Kontrollerat berättande
Styrkan låg i att komma fram till hur ett i grund och botten enkelt pussel skulle lösas men samtidigt fick denna enkla insikt så mycket mer betydelse tack vare den narrativa väg utvecklarna låtit mig vandra och de regler och ramverk dem upprättat under spelets gång.

Jag har alltid ansett att berättande i spel är kraftfullt för att vi dels spenderar mer tid med brothers0805131600jpg-882240karaktärerna än i film och dels för att en berättelse blir något mycket mer personligt om man är en faktisk del av den. Att vara i händelsernas centrum hjälper oss att leva oss in i världarna och berättelserna på ett vis andra media inte kan. Interaktivitet har alltid varit nyckeln för en mer involverad och inlevelsefull upplevelse. Spel kan ge oss detta.

Därmed har det interaktiva elementet alltid bidragit till den unika berättarformen spel kan använda men Brothers är ett ståtligt exempel hur man kan ta det hela till en ny nivå och skapa emotionell resonans på flera olika plan samtidigt.

Det är ett enkelt men otroligt smart trick och det förkroppsligar så mycket betydelse på samma gång. Det ögonblicket framhäver tydligt spels sanna styrka som gör det unikt. Brothers gör något som inget annat media någonsin kan göra, det skapar ett förbund mellan sin mekanik och sitt berättande. Självaste essensen av hur du kontrollerar och spelar Brothers är en vital komponent av det emotionella berättandet. Effekten är oerhört dramatiskt och kan omöjligt reproduceras på annat vis.

Min tolkning av Brothers budskap fann jag vackert och kraftfullt medan det sköljde över mig i spelets sista minuter på vägen mot hemmet. Det var nästan överväldigande.

Kärlek, släktskap, att förlora de man älskar och blodsband. Döden måste inte vara slutet. Våra älskade lever kvar även långt efter dem är borta genom våra minnen och kan dessutom inspirera oss till stordåd. Alltid i våra hjärtan. Alltid vid vår sida.

Brothers: A Tale of Two Sons var en kort liten historia som var över på bara några få timmar men det berättelsen slutligen ledde upp till var en makalös uppvisning i kontroll- och gameplay-baserat berättande. Det var en spelupplevelse som liksom min egen bror kommer stanna kvar vid min sida en lång tid framöver.

brothers-a-tale-of-two-sons

Annonser

3 reaktioner på ”Alltid vid min sida

  1. Har precis klarat brothers för ca en halvtimme sedan.

    Spoiler nedan.. Men det birde ni veta iomed det är varnat för det ovan också!

    Blev väldigt rörd och det kom en tår eller två då broder dog, blev såhär rörd senast då jag spelade last of us eller beyond.
    Brukar inte bli rörd till tårar i spel utan bara i film.
    Men brothers kändes så mäktigt.

    Gillade även att det var en sådan kontroll att man styrde en bror med var spak.
    Kändes konstigt då man helt plötsligt inte kunde styra med vänstern längre.

    Vet inte vad jag ska skriva mer.
    Men ett bra spel är det defentivt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s