Vi är alla barn i början brukar man ju säga och inget kunde vara mer sant när jag själv kastade mig in på skrivandets bana under 2001. I dag bjuder jag på den absolut första texten jag skrev för Nintendo on Net. En text om en viss kontroversiell ekorre.

Det här kommer bli den första delen av ”Skrivreflektion” där jag hämtar upp gamla texter från min 12-åriga historia som spelskribent för att se hur jag uttryckte mig förr och i sin tur har utvecklats med åren. Och vad passar bättre om inte den första texten jag fick publicerad på den i dag nerlagda spelsidan Nintendo on Net? Det är även den text som gjorde att jag kom in på redaktionen, min ansökningstext, så den har som ni förstår ett emotionellt och nostalgiskt värde för mig.

Världen såg annorlunda ut  vid sekelskiftet. Saker var lite enklare och spelskrivandet hade helt ärligt inte riktigt fått nyans. Jag var 20 år och hade liksom många andra blivit kraftigt influerad av Super Power/Play eftersom det var Sveriges primära källa inom spelskrivande. Det var en tid då man fortfarande dömde spel efter sina lösa komponenter och sen försökte skapa ett helhetsbetyg. Att skriva om helheter var sällsynt.

Det man omedelbart kan se med min text nedan är att den följer mallen för en spelrecension av den gamla skolan till punkt och pricka. Bakgrundshistoria, kontroll, grafik, ljud, ett multiplayer-segment och slutligen ett köpråd. Det är faktiskt så tråkigt och banalt att jag vill somna på fläcken. Faktum är att jag inte tycker att texten rent språkligt är en katastrof vilket jag trodde den skulle vara innan jag läste den igen. Självfallet hade jag kunnat skriva något bättre i dag men det är som sagt inte språket som är felet utan just hur banalt innehållet läggs fram. Det finns dessutom väldigt lite analys och kritik. Det är så slätstruket och tråkigt att klockorna stannar. Och vad tusan är en ”rinnande effekt”?

Utöver detta ser jag att jag utövade mycket mer talspråk på den tiden. Det tillämpas mindre regler kring hur man skiljer mellan tal- och skriftspråk, dessutom tilltalas läsaren väldigt ofta. Det är definitivt något jag gör mer sällan nu för tiden. Sen fann jag även en liten gnutta av historisk kontext i texten och det är när jag lyfter upp speltiden och kallar 15 timmar speltid för ”begränsad livslängd” och ”tämligen korta”. Tidernas ändras som sagt.

Min recension av Conker’s Bad Fur Day är egentligen varken undermålig eller bra. Den är inte särskilt spännande eller intressant heller. Den ligger online av det enkla skälet att det var här allt började för många herrans år sen.

Är du en gammal läsare av Nintendo on Net eller GAMEcore.se? Har du någon gammal text som du skulle vilja se analyseras såhär i efterhand? Hör av dig i kommentarsystemet. Tänk dock på att det gäller mina egna texter och ingen annans från de två hemsidorna.

Recension – Conker’s Bad Fur Day (publicerad 2001-07-16)

Conker’s Bad Fur Day har vart under utveckling en lång tid nu, ungefär lite över tre år för att vara exakt. Under denna tid så har spelet genomgått några drastiska förändringar. Den tydligaste är att från vart ett sött plattformsspel så är har det nu en hög åldersgräns, innehåller våld och sjuk humor. Det är dock ännu ett genuint plattformsspel, har evighetsprojektet lyckats?

Detta är Conker’s Bad Fur Day, ett spel som inte liknar något jag innan spelat genom alla år. Spelet håller sig på gränsen vad som kan vara tillåtet i ett Tv-spel och Nintendo själva har tagit ett jättekliv över sina gamla censurregler. Men vi återkommer till det sen.

Ohh no, It’s gonna be one of those days
Det första som slår mig när jag sätter på spelet är en svart skärm med en röd text där det står ”for mature audiences only”. Bara detta är ett tecken att detta spelet kommer bjuda på något annorlunda. Storyn till spelet går så här…

Conker är ute med sina polare på sin 21:a årsdag och festar loss på en bar. Till slut inser han att han bör ringa sin flickvän Berry och förklara varför han inte kommer hem och sen fortsätter supandet och det slutar med att Conker spyr på någons skor och till slut vaknar upp med en dundrande huvudvärk på okänd plats.

Samtidigt händer det även saker hos Panterkungen som har problem med att få sitt glas mjölk att stå på sitt bord utan att falla ner (det skall tilläggas att bordet bara har 3 ben) Ja, detta är inledningen på detta mycket sjuka och lustiga spel.

Bad Fur Day är i grund och botten ett vanligt plattformsspel som Mario 64 och Banjo-Kazooie. Men där slutar likheterna. Till skillnad från Banjo-Kazooie och Donkey Kong 64 eviga samlande av prylar och mojänger så skall man enbart samla en sak i Bad Fur Day, Stålar! Dessa har ungefär samma funktion som stjärnor och pusselbitar i ovan nämnda spel.

Annars så slipper man allt sådant samlande vilket jag anser skönt som omväxling men detta skapar även ett problem. Spelet är väldigt linjärt, även om du kan behöva lite tid på dig ibland att lösa problem så för spelet dig sakta men säkert framåt i handlingen vilket innebär att spelet har en begränsad livslängd. Vet man vad som väntar en under dessa underhållande timmar så gör inte det tämligen korta spelande så mycket men räkna med att spelet är över på ca 15 speltimmar.

Vad du behöver, när du behöver det
Till skillnad från andra titlar har inte Conker en särskilt stor reptoar av rörelser. Han kan svinga med sin stekpanna, hoppa högt och snurra med sin svans så han svävar ett kort tag. Detta innebär dock inte att Conker inte har fler handlingar på lager. I spelet finns det nått som heter ”context senitive” knappar och zoner. När du i spelet hittar en sådan knapp eller zon så dyker det upp en lampa över Conker’s huvud och då skall man trycka på B-knappen. Beroende var Conker är och behöver i det läget så får han det. Om han har en stor sten som blockar hans framfart så får knappen honom att dra fram lite dynamit och en detonator vilket löser problemet. Detta används friskt genom hela spelet vilket ger det ett mycket varierande spelsätt.

En njutning för många sinnen
Grafiken är helt otrolig på vissa områden av Conker’s äventyr. Rinnande effekter längs väggar, vattendropp efter man kommit ur ”vätska”, ljussättning, skuggor och härliga färger ger detta spelet mycket liv. Utvecklarna på Rare vet verkligen hur man utvinner all kapacitet ur Nintendo 64:an nu, så Conker’s Bad Fur Day är en fröjd för ögat.

Ljudmässigt är spelet också en triumf för Nintendo 64:an. Aldrig för har ett spel på denna maskin haft bättre ljud, både musik inom samplat tal. Musiken passar i de flesta fall, från vanliga tralliga plattformslåtar till Technobeats i ljuv harmoni.

Och sen har vi talet i spelet. Bara detta höjer kvaliteten på spelet. Rare har använt sig av någon slags komprimerad MP3-teknik för att få det att låta som det gör. I de flesta fall så passar alla ljud med karaktären. Conker låter bra själv med sitt lilla läspande och tack vare att Rare jobbar i England så talar många karaktärer med brittisk dialekt av olika slag vilket jag fann väldigt underhållande. Ta bara dyngbaggarna med sitt näst intill obegripliga uttal (har ni sett filmen Snatch så vet ni vad jag menar). Vore det inte nog med det så har även alla en väldigt bra läppsynk med sitt snack.

Våldsamt och annat äckel
Ok, nu återgår vi till det där om censuren. I detta spel så förekommer en hel del udda saker som inte gjorts i tidigare spel. Conker’s Bad Fur Day har en stark South park humor. Ni som sett dessa avsnitt vet då vad jag menar. I spelet så dricker Conker så han blir full, vilket medföljer att hans rörelser plötsligt blir väldigt svåra att styra. Inte blir det bättre när han blir bakfull och går sakta runt och spyr då och då. Han pissar på sina fiender till och från också. Spelet är blodigt och rent groteskt ibland. Spelet har en hel del kiss coh bajshumor också. Vad som är en mer mogen sorts humor är alla små filmimitationer som finns genom äventyret. The Matrix, Rädda meniga Ryan, Hajen, Terminator och trollkarlen från Oz. Man kan göra ett eget spel bara genom att försöka hitta alla film-ripoffs. Missa inte Conker’s första möte med döden, det är ett av spelets höjdpunkter.

Har jag glömt nått? Ja, låt oss inte glömma allt svärande som förekommer. Det enda ord som beepas bort är f-ordet. Så detta spel är inte för den klenmagade eller den som inte uppskattar denna sorts humor.

Kul för alla!
Nu ta det dock inte slut här utan spelet bjuder även på en stor variation av multiplayer-spel.

Själv tycker jag att en del av dessa är väldigt roande. I Beach skall du om du väljer att vara The Frenchies springa längs något som liknar landstigningen i Normandie för att till slut komma säkerhet bakom fiendens linjer. Medan man springer blir man alltså beskjuten av Tediz vars uppgift är att döda alla som försöker komma i säkerhet ifrån de tre skottgluggar de har. Det går också att spela som Tediz själva vilket även det är kul.

Total war är också ett spel som är kul. Det går ut på att döda fiendesidan med alla möjliga vapen men det som gör det intressant är att det finns en gasbehållare i varje motståndarbas som man sen skall föra ner under jorden och få gasen att frigöras så alla som inte sätter sig i säkerhet gasas ihjäl, mycket tillfredställande.

Sen har vi Raptor, vanlig deathmatch, race, tank och Heist. När du spelar Multi-spel så lider spelet lite av sämre framrate men personligen så bryr jag mig inte för det är så kul ändå!

Skall jag köpa det då?
Klarar du spelets humor och våldsamma inslag så kommer du förmodligen ha några underhållande timmar framför dig. Svårighetsgraden i spelet varierar från mycket lätt till fruktansvärt irriterande men håll ut så går det till sist. Detta vågar jag påstå är kulmen av vad Nintendo 64 har att bjuda på ljudmässigt och grafiskt. Och med tanke på att detta är ett av de sista spelen till konsolen så måste jag säga att det är ett värdigt avsked. Det skall också tilläggas att

Conker’s Bad Fur Day kan vara svårt att få tag på i Sverige och det kostar runt 800 kr! Men jag tog risken och jag blev inte besviken och det hoppas jag inte ni blir heller.

Ursäkta mig, nu skall jag gå och skjuta några Frenchies.