Pampiga toner i biomörkret

I går såg jag en mina mest framemotsedda filmer för i år, Pacific Rim, på bio. Utan att utveckla kan utan problem säga att filmen levde upp till mina högt ställda actionförväntningar. Jag väntade mig en kärleksbrev till mecha/kaiju-genren med höga produktionsvärden och det var precis vad jag fick. Något jag inte väntade mig  var att filmen skulle ha ett riktigt härligt huvudtema rent musikaliskt. Därför tänker jag ta tillfället i akt för att hylla och peka ut lite favoritstycken jag hört i biosalongen det gångna året.

Jag skall nog börja med att varna er att den här listan kommer bli lite lätt enformig för i dagsläget är det primärt superhjältefilmer som lockar in mig i biosalongen. Jag tycker oftast om att se de mest vräkiga actionspektaklen på just bio och det är främst superhjältegenren som levererat detta bäst på sistone. Oavsett tycker jag musiken är värd att lyfta fram på de premisser jag lade fram, nämligen att det skall vara pampigt och episkt. Jag älskar när film- och spelmusik brölar på ordentligt. Jag hade utan problem kunnat slå mig ner i en konserthall och bara lyssna på den typen av musik. Ge mig det så blir jag en glad liten nörd. Fast några år tillbaka  tycker jag att det har varit lite slätstruket på musikfronten en nu ser jag ändring pågå. Pampighet är en sak men melodi är viktigt det också, annars upplever man bara musikstycket för stunden, bara just den minuten då vi hör det under filmen. Det som skiljer dålig och bra musik är just hur melodin hanteras. Ett stycke med igenkännbar eller drivande melodi gör att man kommer ihåg den även utanför biosalongen. Och när du kommer ihåg musik utanför bion vet du att något gjordes rätt.

Innan vi startar vill jag  påpeka att jag är inte någon musikkritiker. Jag skriver bara vad och hur jag känner inför dessa melodier. Jag kan inte avgöra musikaliska teknikaliteter eller liknande. Detta är vad jag finner tilltalande rent subjektivt och mina ord beskriver enbart genom att måla upp känslor som dessa stycken förmedlar. Med det sagt drar vi igång.

Vi börjar med årets första låt som stack ut för mig. Det är ett stycke från välkända kompositören Hans Zimmer som till synes verkar vara i Warners och DC:s tjänst när det kommer till att göra  musikteman på deras varumärken. Hans Zimmer har gjort musiken till Nolans Dark Knight-trilogi och han står även för huvudtemat för Man of Steel.

Det är nog det lugnaste stycket av alla jag kommer presentera i dag. Det är nämligen inte särskilt anmärkningsvärt till en början. I Biosalongen är stycket anonymt tills melodin växer fram runt 01:20-strecket.  Sen växer det, och växer, OCH växer! Två minuter in går det inte att ignorera de slagkraftiga tonerna som bara bygger och bygger för varje ny loop. På skärmen sker det oftast galna grejer samtidigt så bild och ljud smälter samman snyggt. Det är nog det musiktema i år som jag anser just har fungerat bäst i tandem med händelserna på skärmen. Man kan även känna hur den här låten är en diametral motsats till Dark Knight i ton. Den är betydligt mer bombastisk och storslagen än Batmans dunkla och mer lågmälda toner. Den är perfekt för Superman och jag hoppas Zimmer bygger vidare på skapelsen när vi återser Kal-El på vita duken om några år.

Nästa stycke är faktiskt inte från en film utan en TV-serie, en TV-serie jag är sen att upptäcka. Jag trodde inte att HBO-kreationen Game of Thrones skulle falla mig i smaken då jag inte är ett stort fan av fantasy men George RR Martins värld är väldigt uppslukande. Det som slog mig först med serien och det som höll mig kvar innan intrigerna tätnade var foto, kostym och huvudtemat. Allt osade kvalitet och höga produktionsvärden.

Åter igen har vi en låt som är lite av det lugnare slaget fast som samtidigt signalerar att den inte tänker leverera epic:ness på det vanliga viset. Någon typ av passande medeltidstoner av keltiskt eller irländskt slag genomsyrar produktionen och melodin naglar sig fast i hjärnan direkt. Jag är svag för just den här typen av höglandstoner och det är anledningen att jag tycker om både Halo-temat och Chrono Cross-introt. Tillsammans med det fruktansvärt snygga introt man totat ihop blir det en fin helhet. Den som sett Game of Thrones och inte kommer ihåg temat saknar själ.

Up next. The Avengers. Här snackar vi klassisk leverans av episka mått. Stråkar, blåsinstrument, en rasslande trumma. En minut in kommer det en fantastisk stund av stegrande lugn där man vågar skala bort mestadels av instrumenten och ger blåsinstrumenten uppdraget att fylla ljudbilden. Det är pompöst och vräkigt och jag älskar det. Man bara sitter där och känner hur vibrationerna från musiken berättar en saga om stordåd och hjältemod. Det är ett fenomenalt stycke och det bästa som Marvel hittills presterat.

Det är dock inte den enda Marvel-filmen med ett lyckat tema. Iron Man 3-låten har inte samma förmåga att fastna som många av exemplen ovan men känns helt rätt när man sitter och tittar på filmen och i synnerhet sluttexterna. Iron Man 3 hade nog en av de stiligaste sluttexterna från det gångna året och dem ackompanjerades av den här pumpande och pådrivande melodin. Det är en låt man borde ha vid sin sida som en trofast sidekick varje gång man behöver peppa igång sig inför en uppgift. Sätt igång den när du skall göra läxan eller behöver  en moralisk boost. Den skriker inte stordåd och hjältemod utan den säger ”Nu jävlar gör vi det här!”. Det är en låt som gör att man inte vill göra annat än att heja fram Tony och stå bakom honom i vått och torrt.

Slutligen är vi framme vid låtstycket som är hela skälet att det här blogginlägget skapades. I fredags såg jag Pacific Rim som är en film jag sett fram emot hela året men vad som däremot smög på mig lite oväntat var filmens huvudtema.

Det här är en komposition som direkt känns annorlunda och speciell p.g.a. sin rockiga och industriella ton snarare än att den bara bara förlitar sig på pampiga stråkar och slagverk. Detta är låten som som hörs när filmens Jaeger-enheter rullas fram och kopplas igång. Det är Pacific Rims motsvarighet till den eviga musikaliska följeslagare som skulle höras vareviga gång som en EVA- eller Gundam-enhet aktiveras och skickas ut i fält. They nailed it. Jag kan inte tänka mig ett bättre val än det dem gjorde. Det är pampigt, det bär lite mer attityd än din genomsnittliga filmmusik och den vågar experimentera med musikgenrer. Inception-bröl, fullskalig orkester, metal och någon form av elektronika, allt inbäddad i ett smutsigt och rostigt omslagslagspapper från Silent Hill. Det här är vad Metallica en gång i tiden gjorde under 1999 tillsammans med San Franciscos symfoniorkester med skillnaden att nu står bandet och slår på sina elgitarrer samtidigt som två jättelika gestalter gör upp i massiv envig över ett stormande hav medan regnet piskar ilsket längs metall och fjäll. Stycket är dessutom varierat vilket ger pluspoäng i min bok.

Detta är bra filmmusik för mig. Det var egentligen allt jag ville säga samtidigt som jag ville dela med mig av musiken. Nu tycker jag att det är din tur att dela med dig av dina favoriter. När har filmmusik känts som mest bombastisk och kompromisslös enligt dig?

Annonser

4 reaktioner på ”Pampiga toner i biomörkret

  1. Man of Steel i all ära. Huvudtemat är verkligen fantastiskt, men personligen är nog det bästa jag hört i år soundtracket från Oblivion, mycket pga att det känns så nytt och annorlunda jämfört med vad man brukar få, vilket spinner vidare lite på det samma regissör gjorde med Daft Punk i Tron: Legacy. Det är pampigt, har en egen identitet i sin melodi, låter som en perfekt symbios av modernt och retro, och passar helt perfekt i kontext till filmen.

    Pacific Rim ska ses imorgon. Lyssnar inte på musiken förrän dess.

  2. Just det, på tal om Marvel så är det här nog även ganska så tveklöst mitt favoritstycke från deras filmatiseringar… Avengers-temat är på en avlägsen andraplats.

  3. Konstigt nog så var en av de mest minnsevärda scenerna från mitt fjolår gällande TVspel är definitivt introt till den långa sekvens som är inledningen av Assassins Creed 3.
    För mig lovande den inledningen något så enormt pampigt som det bara kunde bli. Sedan går det ju att diskutera hur pass episkt utfallet blev, men det hör inte till den här diskussionen.
    Jag vill lyfta fram just vad musiken gjorde för mig i detta ögonblicket som förlängning av din tanke Alexander.

  4. Sry för alla felstavningar i föregående inlägg, men så blir det ibland.

    Sedan måste jag tillägga även slutet av Inception #SPOILER# som ett fruktansvärt pampigt tema (är det inte Zimmer?).
    Känner t om vissa likheter mellan det temat och AC3-temat. Mestadels med de släpande fanfarerna som kommer i kano bakom stråkarna.

    Framför allt är just denna scen så fruktansvärt stark för mig då den lyckas göra något enormt episk av det faktum av en far som äntligen ska få återse sina barn – något som träffar mig rakt i själen då jag är småbarnsfar själv. En rätt blödig sådan måste tilläggas. Enligt mig Nolan bästa slut hittills, trots den trötta ”cliffhangern” med snurran.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s