Jag uppskattar tajming, och tajming är något som utvecklaren Volition i överlag är väldigt bra på, något de bevisar upprepade gånger med sin kreation Saints Row 4. Att skapa komedi i ett sådant lynnigt media som TV- och datorspel är en utmaning eftersom du inte alltid kan styra förloppen men Volition gör det bra. Det är dock en specifik sak jag tycker dem blivit ruskigt bra på att välja ut och tajma med sitt spel, nämligen deras musikval. Något som leder till stunder av häpnad och skratt.
Saints Row innehåller precis som sin förlaga, Grand Theft Auto, en hel del licensserad musik. Men där Grand Theft Auto i överlag nöjer sig med förpassa det ypperliga utbudet till radiostationerna i städernas bilar och som bara då och då tillämpar musiken jämte den röda tråden så opererar Volition in sin musik med kirurgisk precision i Saints Row 4:s innersta väsen. Resultatet är oftast briljant.
När man ser hur icke-ironiskt dupstep används, i allt från spelets huvudtema till det spektakulära dupstep-vapnet som låter det regna wubwub över motståndarna med bedövande och neonsprakande kraft är Sain’t Row 4 tydligt med hur mycket det älskar och högaktar musik och dessutom tillåter musiken att dirigera viktiga moment av spelupplevelsen.
Det går inte många minuter i Saints Row 4 förrän din avatar, bossen över The Saints, slänger sig på en kärnvapenraket för att sen klättra uppför den medan den når högre och högre altitud. Plötsligt kan man urskilja en melodi som gör sig tydligare och tydligare i raketmotorbruset tills man slutligen tydligt hör vad det är. Det är Aerosmiths gamla ballad ”I don’t wanna miss a thing” från 1998. Genast sprider sig ett leende över mina läppar när jag inser den genialiska kopplingen. För den som var tonåring under 90-talet var MTV-plågan synonym med Michael Bay-spektaklet Aramageddon och den som sett Armageddon förstår direkt referensen som görs. Jag och min vän som spelade älskade och skrattade gott i soffan.
En mer slumpmässig händelse är när man i ett rymdskepp är på flykt genom ett virrvarr av tunnlar och förföljs av Haddaway-hiten ”What is love” från 1993. Jag ser helt ärligt ingen koppling utan det blev mest bisarrt och utomjordiskt märkligt. Oavsett fick det en reaktion och det är alltid något.
Jag tycker om när spelutvecklaren lägger ner lite omsorg att försöka tajma licenserad musik till händelser i spel. Gör man det rätt kan man få ett väldigt minnesvärt resultat.
En av denne generationens starkaste sådana stunder för mig var flashback-sekvensen i Brütal Legend som visar Ophelia slänga sig ner i det s.k. Sea of black tears ackompanjerad av Ozzy Osbournes rockhit ”Mr. Crowley”. Scenen kunde säkerligen varit gripande ändå men tajmingen med hoppet, plasket och kamerabytet rullandes parallellt med låten gjorde att sekvensen brändes in i hjärnan på mig.
Det är inte heller enbart Saints Row 4 som innehåller denna formen av intelligent tillämpad musik i serien. Även föregångaren Saints Row: The Third hade sina stunder med bl.a. Kanye Wests ”Power” men det var när spelet led mot sitt slut och Steelport var i starkt behov av en hjälte som Volition kastade något överraskande mot oss, nämligen den pumpande discodängan ”Holding out for a hero” som 1984 framfördes av Bonnie Tyler. Jag gillade dess existens i filmen Shrek och jag vete tusan om jag inte älskar dess implementation i The Third ännu mer. Det var så rätt. Det var dels komiskt men även en låt som ville motivera till stordåd. Fullständigt klockrent.
När jag skriver det här är jag gissningsvis tio timmar in i Saints Row 4 och jag kan inget annat än att hoppas på att spelet lyckas leverera åtminstone ett till enastående ögonblick då klipsk användning av musik stjäl rampljuset ännu en gång.
Det är ofta musik får sätta sig i baksätet i moderna spel eller helt enkelt bara vara musik. Den får nöja sig med att vara passagerare och sitta i baksätet. Inte i Saints Row dock. Där är den i passagerarsätet, till och från i tätt samröre med föraren. Det är då spelet briljerar på allvar. Det är då Volition bevisar att dem även behärskar subtil humor. Det är då spelet briljerar på allvar. Det är då jag imponeras.
Har du själv några exempel när främst licensserad musik bidrog positivt till ett spels helhetsupplevelse eller lyfte specifikt utvalda tillfällen? Skriv och berätta.
pausat.com 
På tal om Aerosmith så måste jag nämna hur jag fullkomligt älskade hur de använde Amazing i den förvånansvärt grandiosa finalen i Dead or Alive 4 – den där långa slutfilmen som ju var tänkt att vara, och som också länge var, det definitiva slutet på serien.
Jag spelar själv om Wet från 2009 som om man tittar på introtexten licenserat säkert 20 olika band och jag tycker att i princip alla levererar klockrena låtar – allt ifrån The Arkhams låt Insane som spelas när Rubi helt flippar ut efter att hon fått ansiktet fullt av blod till Gypsy Pistoleros låt Switchblade Kiss Comes Close i spelets första biljakt. Spelet i sig är egentligen ganska medelmåttigt men jag tycker att soundtracket tillför så otroligt mycket att jag tycker Wet är ett av de bästa exemplen från denna generationen på vad man kan göra med licenserad musik. Framförallt för det är så långt ifrån alla sportspel som licenserat popmusik som om det bara var för sakens skull utan så värst mycket hänsyn till huruvida låtarna ens passar.
Och förresten,
när man ändå talar om Saints Row 4 måste jag även tillägga att Dubstep Gun lätt ett av de bästa vapnena jag sett i ett actionspel. Den må vara betydligt svårare att använda än samtliga ”normala” vapen på grund av det krångliga med lång start-up, den ojämna eldgivningstakten och svårigheten med att sikta i och med allt neonljus den skapar – men det är precis det som är charmen, lite på samma sätt som en sniper brukar vara i FPS, eftersom resultaten är lika spektakulära som förödande. Att det som kommer ur den dessutom är en del av en riktig låt är en fin bonus.