Konsol för sin tid

Playstation kommer alltid vara en symbol för framgång och ett paradigmskifte vad gällde branschmentalitet, affärsmodeller och byte av industriledarskap. Alex ifrågasätter dock konsolens och spelens relevans idag.

Ett av de stora samtalsämnena när Playstation nådde marknaden var hur den tog nationerna med storm, en efter en. Playstation blev ett fenomen som vi inte sett sen NES:ens dagar.

Vad Playstation var absolut först med var att börja bygga fundamentet för att spelen skulle bli av med deras nördstämpel och bli en aning mer rumsrena, rent ut sagt coola. NES var riktad till familjer, Mega Drive och Super Nintendo likaså även om de också försökte fånga tonårs- och vuxenpubliken via sina löjeväckande, påklistrat coola och extrema TV-reklamer. Det är bara att kolla igenom en hög med gamla reklamfilmer så förstår ni precis vad jag talar om när det kommer till det bild- och talspråk man använde sig av. 90-talets början ger folk inre bilder av MC Hammer i glittriga vida byxor och kepsar; ord som “radical” och “stoked” var det häftigaste som kunde sägas.

Det existerade vidare någon uppfattning om att den stereotypa surfarmentaliteten var sättet att vara cool eller vara riktigt extrem. Garth och Wayne från Waynes World skapade en slags nidbild av denna stereotypa syn på 90-talets uppfattning av coolt. Var människor såhär? Jag kan inte påstå att vi var så i Sverige i alla fall. Jag är i alla fall rätt säker, men vad vet jag? Jag var 14 år vid denna tidpunkt och älskade artisten Scooter. Att vara hipp och trendmedveten har väl aldrig riktigt varit på min agenda så det var inget jag direkt lade märke till hos andra heller (men så började inte heller mitt festande, drickande och liknande aktiviteter förrän vid gymnasieåren). Jag vågar likväl påstå att ingen direkt var på detta surfarvis, inte på riktigt. Faktum var att vi var på väg ut ur denna period vid 1995. Detta hade dock ingen informerat spelutgivare om så de körde på i samma tröttsamma, påklistrade, hippa stil i sina reklamer. Sen hände något: Playstation.

Playstation marknadsfördes inte via skrik och skrän, grälla färger och fräna ord. Sony tog en annan infallsvinkel genom att vandra en mer artistisk väg. Jag kan inte neka till att även Sony gapade lite ibland men i grund och botten fick de fram budskapet att Playstation var coolt. Detta genom att förvåna, vara annorlunda och mer lågmälda. De genuint coola personerna är de som inte behöver skryta och påpeka hur coola de är – detta förstod Sony och därför förstod också vi till slut alla att vi inte fick undervärdera kraften i Playstation. Vår insikt kom dels via marknadsföringen, dels såklart genom alla lysande spel. Genom smart marknadsföring lyckades Sony få greppet om konsumenterna och genom spelen behöll man dem.

Det jag skall tala om är dock inte reklam och marknadsföring utan om spelen, det kändes bara relevant att först måla upp en bild av hur världen såg ut för 15 år sen. Bortsett från vad media matade oss med hade spelindustrin nämligen en otäck identitetskris p.g.a. vad moderniteter som CD-ROM och FMV kunde tillföra till spelen vi konsumerade. Vi visste vilka succéer Super Metroid, Mega Man X, Sonic the Hedgehog och Super Mario World var; 2D-plattformsspel eller actionspel var de spel som blev riktigt framgångsrika.

Samtidigt lockade det nya utrymmet på CD-skivor utvecklare så till den grad att experimentlustan tog över, vilket resulterade i några år med interaktiva FMV-baserade spel på konsoler som CD-I, Mega CD och 3DO. Väldigt många förstod sig helt enkelt inte på mediet och hur man skulle tillämpa mellansekvenser, än mindre narrativ, i spel. Spel försökte plötsligt imitera film och det gick som det gick. Det resulterade i några år med vidrigt usla halvspel där utvecklarna glömde bort de grundläggande byggstenarna för vad som gör utgör ett spel.

Det första riktigt ordentliga steget togs istället inte förrän spelhusen faktiskt kunde börja nyttja polygoner på allvar i spelmaskinerna. Playstation var en av de första konsolerna som gjorde det med bravur – plötsligt var spelindustrin på väg åt rätt håll igen.

3-450-194-201009-1524_1285059784.png

Man skapar dock inte en framgångsrik konsol utan bra spel, och genom aktiv och effektiv dialog med världens främsta spelutgivare lyckades Sony tillsammans med sina egenägda studior leverera spelen som kunderna ville ha. Hösten 1995 var en period då världen blev bekant för varumärken som Ridge Racer, Wipeout, Destruction Derby, Twisted Metal, Ace Combat och Tekken. När man ser tillbaka på detta inser man snabbt hur konsolen kunde bli så inflytelserik inom en så kort tidsrymd. Förväntar man sig något annat av en konsol som lade grunden för många framgångsrika serier redan på dag ett?

Här kommer dock knorren på det hela. Alla dessa spel, hur bra de än var 1995 och några år framåt, är idag knappt relevanta (med några undantag). Några av de varumärken jag räknade upp har helt dött ut, medan resten mest lever på gamla meriter eller att licensen fortfarande drar in lite pengar. Men bara för att något drar in pengar betyder det inte att dess relevans i industrin är stor längre. Det är just denna tanke som slagit rot i mig.

Det hela började när Twisted Metal återvände under E3 2010 efter många års tystnad. Jag avgudade Twisted Metal när det var nytt. Jag nötte säkert detta spel på samma vis som många idag nöter Halo, Modern Warfare eller Team Fortress 2. Jag har spenderat löjliga mängder timmar i Mr. Grimm och Roadkill och kan konstatera att det var en älskad spelserie – för dess tid, vill säga.

Idag vet jag däremot inte hur relevant Twisted Metal är. Kanske kan många nya idéer och koncept ingjuta nytt liv i varumärket men jag är faktiskt skeptisk. Det är förvisso skälet till varför titlarna blev så populära, men idag känns de förlegade.

Destruction Derby och Twisted Metal är bägge två bilspel där spelarens destruktiva ådra gavs adrenalinkickar. Ju mer tiden gick desto mer miste koncepten dock sin glans. Det kan bero på att utgivarna mjölkade dem torra men även på att tidens tand helt enkelt inte varit snälla mot dem. På samma vis som det inte är hippt med vida flanellbyxor längre är det inte lika tufft med bilactionspel som Twisted Metal och Vigilante 8. Det var häftigt att åka nästan helt på sniskan genom kurvorna i Ridge Racer men idag finns det så många racingspel som byggt vidare och förfinat liknande koncept att Ridge Racer känns kraftigt daterat.

Wipeout var ett av Playstations starkaste kort. Det var vrålsnyggt, snabbt och hade licensierad techno- och drum and bass-musik från artister som Chemical Brothers och Prodigy. Det var ett racingspel som snabbt fick väldigt god ”street cred” i de flesta tonårskretsar, och det är ett av de främsta skälen att TV-spelen plötsligt blev en mer accepterad underhållningsform än tidigare.

För nu började spelen nästla sig in hos en vuxnare publik, en publik som inte i samma grad eller ens alls var beroende av några föräldrars ekonomiska uppbackning. Därigenom hittades en ny målgrupp av konsumenter och marknaden växte. Det skulle dock dröja ungefär fem till tio år till innan spelkonsoler fanns i var mans hem, men det var vid Playstation och Wipeout där mycket av det här började.

Idag är Wipeout ett varumärke som gör sig bäst i lanseringar via Playstation Network. Det har fortfarande ett troget fanfölje men det känns likväl som att det mist sin relevans i dagens spelsamhälle. Ett spel som var så beroende av att vara hippt på 90-talets mitt är dömt att bli motsatsen 10-15 år senare.

3-450-194-201009-1524_1285059601.png

Det finns så mycket i Playstation-andan och spelen som tydligt visar varifrån konsolen kommer, vilka rötter den har och vilken mentalitet som genomsyrade den och samhället i stort under 90-talet. Det är en konsol vars framgång låg i dess förmåga att hantera polygoner effektivt – idag ser de flesta Playstation-spel ut som något som katten släpat in. CD-skivan tillät riktig musik samt ljud- och talsamplingar, men är det någon som tycker detta är imponerade idag? Dessutom var röstskådespelet från denna tidiga period rent ut sagt horribelt och detsamma kan sägas om många av de hundratals CGI-sekvenser som Playstation-spel innehöll. Väldigt få av dessa kan vi idag se på utan att rynka på näsan åt. Medan ett Super Nintendo- och Mega Drive-spel fortfarande ser fantastiskt ut ser Playstation-spel ruskigt daterade ut. Saker som speldesign, val av genrer och de tekniska styrkorna i konsolen imponerar helt enkelt inte längre.

Vi kan aldrig ta ifrån Sony och Playstation den framgång de fick när maskinen var relevant, det är sant. Däremot känner jag idag att Playstation och dess spel inte direkt åldrats med värdighet. Den saknar någon komponent för att kännas tidlös. Jag kan inte sätta fingret på detta, men föregående konsoler från Sega och Nintendo ger den där tidlösa känslan, Nintendo 64 (trots tekniska begränsningar) och Playstation 2 likaså. Det är något med utbudet som gör att många av dessa konsolers spel aldrig kommer kännas irrelevanta. Playstation 2-påståendet är det förvisso kanske lite för tidigt att sia om men det finns spel från dess tidigare år som vid det här laget är tio år gamla och fortfarande känns som tidlösa klassiker. Maskinen håller dessutom en grafisk nivå som gör att spelen dessutom ser bra eller acceptabla ut än idag.

3-450-176-201009-1524_1285060862.png

Playstation förde rollspelen in i Europa och gjorde genren till en relevant och populär sådan för all framtid. Tomb Raider och Resident Evil är också tydliga exempel på spel och en mentalitet för sin tid där våld, cool image och action fick en större och större betydelse i industrin. Skälet till varför båda dessa lever kvar är främst att ägarna arbetat med att ge varumärkena nystartet, eller att utvecklarna helt enkelt varierat dem tillräckligt för att stå emot tidens tand. Därmed har självfallet även Playstation några riktiga pärlor i sitt förråd som förmodligen aldrig kommer att kännas föråldrade.

Playstation var en konsol som släpptes vid en tidpunkt när marknaden var mogen att expandera och den blev framgångsrik med att leda expansionen. Sony tillfredsställde den specifika målgrupp som var på väg att växa ifrån Nintendo i sinnet; de såg snabbt till att utnyttja tonåringens typiska strävan mot att bli vuxen och ”mogen” medan Nintendo febrilt arbetade med Project Reality som inte skulle bli verklighet på ytterligare två år. Frågan är dock om dessa två år hade gjort någon skillnad i skenet av Sonys briljanta tajming och förmåga att känna pulsen på samhället i just denna period i historien och sedan leverera på ett strålande sätt. Även om det enligt min mening ledde till en konsol som ur retrospektiv känns föråldrad är det samtidigt ett bevis hur bra något kan göras när man agerar vid rätt tidpunkt och allting i högsta grad klaffar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s