Blind lojalitet i Pikmin

Jag går ner på gräsrotsnivå för att forska kring det charmanta Gamecube-spelet Pikmin. Vi undersöker vad Nintendos yngsta core-spel egentligen tillförde till spelhistorien och vilka dolda sidor spelet har.

Den legendariska Mario 128-demon från Space World 2000 startade en lavin med spekulationer när det visades upp för första gången. Ur en retrospektiv syn har det påståtts att allt från Luigi´s Mansion till Super Mario Sunshine har fötts ur denna teknikdemonstration, där 128 stycken Mario-polygonmodeller vimsade omkring. Alla förväntade sig att demon “Mario 128” skulle vara en viskning om nästa Super Mario-spel, koddöpt just Mario 128 – inte undra på att spelare och press var förvillade. Mest uppenbart är det dock att Pikmin är det spel som i slutändan verkligen anammade tekniken som visades upp.

Det var en plats där Tiberium-skövling var utbytt mot numrerade brickor och döda fiender

Pikmin föddes ur en idé från en av Shigeru Miyamotos många hobbyer och vid denna tidpunkt var det varken musik eller träning som stod på programmet utan trädgårdsskötsel. I vanlig ordning under de senare åren låg ansvaret inte enbart på Miyamoto; han var överseende producent och lät två andra personer, Masamichi Abe och Shigetumi Hino, axla det övergripande ansvaret för speldesignen. Ur Miyamotos trädgårdsvision och dessa två herrars hjälp föddes något högst unikt. Ett spel som från första början såg ut som ett pusselspel visade sig i slutändan vara väl maskerad realtidsstrategi insvept i ett typiskt Nintendo-sött yttre. Det går dock inte att missta den grundläggande mekaniken i spelet för något annat, även om Pikmin mer påminner om spel så som Company of Heroes eller Ground Control där basbyggande helt tagits ut ur ekvationen. Resurs- och enhetshantering fanns det dock gott om, även om det var i liten och överskådlig skala. Istället för att föra krig mot andra fraktioner handlade allt i Pikmin om att överleva i en värld där man var mindre än en insekt. Det var en plats där Tiberium-skövling var utbytt mot numrerade brickor och döda fiender. Genom ett märkligt ekosystem föddes det nya Pikmin ur de fallna varelser som strövade runt i Pikmins semirealistiska värld, vilket är rätt intressant i sig eftersom väldigt få universum från Nintendo har hänvisat så tydligt till en mänsklig Tellus-värld. Pikmins hemvist är i alla fall inte bunden till någon annan Nintendo-plats mer än att Olimars namn på japanska (Orima) är ett anagram av Mario. Världen står på egna ben.

Nintendos unika tolkning av RTS-genren kan till dags dato vara en av de bästa kontrollöverföringarna av denna komplexa genre till konsol. En av de få som försökt imitera samma balans mellan strategi, pussel och direkt handling är Overlord av Codemasters. Mycket av det som gör RTS till RTS försvann i Pikmin men istället för att göra saker komplexa och oöverskådliga valde Nintendo att gå en simplare och mer lättförståelig väg. Så kallat ”micro mangement” är vardagsmat i Pikmin och krabaternas förmåga att färdas genom världen är ett bra exempel på hur väl spelet använde AI- och path finding-kodning, även om det krävdes lite hjälp med C-spaken för att komma igenom eller förbi mer trånga och komplicerade passager.

NPC_Pikmin1
Pikmin är som sagt en berättelse om överlevnad. För att vara exakt handlar det om att rymdvarelsen Olimar måste hinna bygga ihop sitt rymdskepp S.S. Dolphin (döpt efter Gamecubes projektnamn) innan hans syre tar slut. 30 dagar har den lille utomjordingen på sig att samla ihop lika många delar från sitt kraschlandade skepp och genom ett trollslag och lyckosamt öde får han kontakt med den märkliga Pikmin-rasen. Ett till synes väldigt anonymt folkslag på planeten men som man snabbt knyter ett kraftigt emotionellt band till. Trots deras ringa storlek och låga polygonantal känns Pikmin-varelserna övertygande levande. De sjunger små sånger – man hör glada truddelutter när de marscherar fram genom bladverken – och de bjuder på oväntat stor personlighet.

Pikmin är minst lika karismatiska som Lemmings men istället för att utbrista i glädjeskratt när varelserna dör känner man skam och personlig skyldighet

Som mest engagerad blir man dock i strid. Det sitter i spelpsyket att göra bra ifrån sig och slutföra uppgifter med så bra resultat som möjligt men i Pikmin känns resan som en kamp på liv och död. Man vill inte under några omständigheter att några av ens Pikmin skall falla offer för alla de faror som lurar i naturen. De kan brännas eller bli uppsnappade av fåglar, men värst av allt är när natten kommer och en Bulborb slukar en kvarlämnad Pikmin precis efter att den snubblat under sin flykt ifrån sin jägare. Det skär i hjärtat varje gång man ser hur det karakteristiska blå spöket med tomt uttryck stiger mot skyn. Pikmin är minst lika karismatiska som Lemmings men istället för att utbrista i glädjeskratt när varelserna dör känner man skam och personlig skyldighet. Detta vare sig det i en hektisk strid sker att en Pikmin råkar hamnar framför fiendens glupska mun eller om det beror på att man inte lyckats samla ihop alla undersåtar före kvällens lägger sig och det är dags att lyfta ifrån ytan till säkerheten.

Någonstans här börjar även en tanke kring moral födas. Pikmin handlar om överlevnad. När man ser närmre på saken handlar det dock om din egen överlevnad på bekostnad av andras. Du, i formen av Olimar, är redo att offra oskyldiga, blint lojala Pikmin för att säkerställa din egen överlevnad. “Ändamålen helgar medlen” beskriver kanske Pikmins koncept bra, där du i din egen rättfärdighet gör allt för att skydda dig själv.Olimar gör egentligen väldigt lite i spelet och agerar mer kapten åt en grupp lydiga kadetter än något annat. Hela Pikmin är uppbyggt kring en “hellre dem än jag”-mentalitet där Olimar ser en möjlighet i att använda ett folkslag till sin fördel för att sen fullständigt gå över gränsen och utnyttja de stackars varelserna och leda dem in i döden på jakt efter sina 30 skeppsdelar. Det är bara ett litet steg från att övergå till slaveri.

art_yellowpikmin-312x360

För några veckor sen såg jag filmen Pans labyrint och ett övergripande tema i den filmen är att sätta upp sig emot överheten, att våga vägra följa beslut som andra högre uppsatta dirigerar ut. Det är förvånande att det inte finns någon trots i rasens agerande och varför de blint lyder en vilt främmande varelse är en gåta. Hjälpsamhet är en sak men Pikmin pressar gränserna för hur mycket gästfrihet en gäst kan få nyttja innan hans värdar visar var gränsen går. Det kan också vara så att Pikmin är världens mest osjälviska varelser eller att de ser Olimar som en slags gudom med tanke på att han är från yttre rymden – det kommer vi förmodligen aldrig få veta. Här kommer i alla fall en uppmaning nästa gång ni spelar Pikmin: Se dina Pikmin i ögonen och ställ dig den moraliskt laddade frågan “hur många liv är jag redo att offra för att rädda mitt eget?” Svaret kan bli överraskande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s